Meningen med livet

Men vilken fantastisk morgon. Solen glänser in i vardagsrummet där jag och kidsen sitter med varsin data. (ja jag vet??). I dag sover Johan länge.

Har bestämt mig för en riktig feel good- dag. Bara göra mys - träna, avslappning, ladda inför ny vecka. Förhoppningsvis med några goda, energipåfyllande vänner.

Innan jag blev sjuk tog jag min energi för givet. Kunde driva mig igenom saker, utan att tänka på vad de kostade mig, sa alltid ja. 

Efter ett tag in i behandlingen, när jag strålades var min energi finito. Jag hade genomgått tunga cellgifter och var tre veckor in i min strålbehandling men hade ändå svårt att acceptera att jag var sjuk. Mitt ansikte var strålskadat och jag kunde inte äta ändå skulle jag absolut följa med ut till min dotters klassresa dit alla föräldrar var inbjudna att komma och äta middag tillsammans med barnen. Dagen efter blev jag inlagd på sjukhus. Min värden var i botten, jag hade feber och energin var finito. Efter det var jag tvungen att spara. Jag förstod att allt man gör kostar energi och att man behöver fylla på. Innan jag blev sjuk hade jag alltid varit social utan att behöva tänka speciellt mycket på det. Nu orkade jag inte längre. Alla möten kostade på och jag blev nästan folkskygg. 

Jag kände inte igen mig själv alls. Jag var ärrad, både i kropp och själ. Mitt motto blev: " Någonstans inom om mig är jag alltid försvunnen". 

När jag träffade andra cancerdrabbade kvinnor på rehaben visade det sig att vi alla upplevde samma sak. Vi var alla lite försvunna, lite vilse inom om oss.

När alla behandlingar var över och det var dags att börja återgå till normalitet blev jag deprimerad. Det är tydligen vanligt. Dels slår den hårda behandlingen ut dopamin-produktionen, dels tror jag att den här vilsenheten var tung att bära. Jag hade varit på väg någonstans innan - hade haft mål och mening som visade sig betyda ingenting. 

Under ett år hade mitt liv tagits ifrån mig och givits mig tillbaka. Det var svåra insikter att bära. Tålamod blev en dygd. Långsam väg tillbaka. Sakta, sakta och att känna min energi blev viktigt. Var tvungen att lära mig säga NEJ. Var tvungen att förstå att det kostade att vara social och inse att jag var tvungen att fylla på, med positiva ting för att orka. Tidigt blev positiva ting bland annat träning. Först vattengympa på radiumhemmet, sedan simning och till slut upptäckte jag löpningen. Löpningen blev den totala avkopplingen - när jag sprang var jag tvungen att helt koppla bort tankar, vara helt i kroppen. Mycket välgörande för en tänkare som jag. 

Långsamt, sakta skaffade jag mig nya mål och meningar. Långsamt började jag lära känna den här nya kvinnan som är jag och foga henne samman med den kvinna som var jag. 

Min energi räcker längre nu men jag tar den inte förgivet. Ingenting är förgivet. Det som jag ger ut måste jag få in, på något sätt. Som en bilmotor.