Fredag den 13

Jaha, fredag den 13 idag då. Och med detta hala underlag kan nog många få uppleva denna dag från sin rätta sida.

Själv är jag rädd om mina springben..skulle vilja försäkra dem särskilt. Träningen är så viktig för mig just nu. Den är verkligen guldkanten på mitt liv. Om det inte vore för det berömda livspusslet skulle jag spendera hela min fritid på friskis och i spåret.

Det är märkligt hur man kan omprioritera..för två år sedan var det större chans att helvetet skulle frysa till is än att jag skulle ta två springsteg..för två år sedan var mitt motto "jag göra bara sånt jag måste - inte sånt som är roligt".

För två år sedan pluggade jag master på heltid, arbetade 75 % på två jobb, var ideellt engagerad och råddade familjeliv med tre barn. För två år sedan hade jag gått upp ungefär 16 kilo på ganska kort tid, avstressade mig med choklad, chips och ett och annat glas vin.

För ganska exakt två år sedan hittade jag knölen. Den satt på vänster sida under haken. Efter många besök på vårdcentralen hade knölen blivit flera och det upptäcktes att det var en elak rackare...en riktigt aggresiv cancerknöl.

Ödet i vacker hand - hejdå studier, hejdå jobb, hejdå duktig flicka-engagemang. Dags att strida på riktigt.

Hej radiumhemmet, hej operationer, hej cellgift och strålning.

Hej dödsångest och begravningsplanering.

Efter 36 strålnningar emot hals och tunga var jag mycket sjuk, hårlös, håglös och inlagd p ga dåliga värden. Där någonstans, med blå himmel utanför radiumhemmet, skrev jag på facebook "Tjejmilen nästa år - vem är med"?

Det var bara ett sätt att muntra upp mig själv, att se framåt, att få kämparanda och gnista. Egentligen trodde jag inet ens att jag skulle överleva framtill tjejmilen..ingen visste, inte jag, inte min familj, inte läkarna på radiumhemmet...tjejmilen var hopp - hopp om en framtid. Tilläggas bör att jag aldrig sprungit i hela mitt liv och aldrig haft någon ambition att göra det heller..så det där med tjejmilen, det bara som en uppenbarelse..typ det svåraste jag kände jag skulle kunna ta mig för, i det fallet jag skulle överleva.

Lång blev listan på facebook på folk som ville vara med...men när det var dags september 2011, så var det bara Helena och jag. Känslan var underbar..det var rus och seger..Jag sprang min första tjejmil 2011 och jag sprang för livet. För att hedra mitt liv.

Nu är jag fast - jag är hoooked på träning..löpning är som en drog och det finns så mycket att upptäcka i träningsvärlden..som ett enda stort äventyr som väntar på oss.

Som rätt träningsnovisa kommer vi testa saker här..träning, kost och annat som har med hälsa att göra.

Ni som händelsvis vill följa med på resan mot en ny tjejmil och andra lopp kommer med idèer på vad ni vill vi ska testa -grundlig utvärdering utlovas!!