Portugal

Jag antar att det inte bara är jag som håller föregås av kölden.  Fryser in i märgen och det enda som får mig varm är faktiskt löpningen och en go bastu efter.

I går blev det 5 km -26 minuter. Var tvungen att få skjuts hem i kylan och anpassade mig. Snälla, snälla svärföräldrar hämtade mig.

Nu har jag börjat att ta lite motstånd när jag springer på bandet. 1 % i en del partier. Löpbandet liknar ju faktiskt väldigt lite ute-löpning. Helt platt och inget luftmotstånd. Det går för lätt, helt enkelt. Längtar ut till spåren faktiskt, till naturen och ensamheten. Att slippa trängas och stå i kö.

I slutet av mars åker jag till Portugal. En vecka - traning camp. Massa utespring. Det var så jag hamnade här.

När jag sprang tjejmilen för första gången i mitt liv skrev jag och Helena i en tävling på Mitt val. Tydligen kunde man vinna en resa till Portugal för två men eftersom jag aldrig vunnit något i hela mitt liv så var det inget jag la på minnet.

Och när jag skriver att jag aldrig vunnit något så menar jag det verkligen. Jag brukar säga till mina barn - att i den här familjen förlitar vi oss inte på tur, här är det hårt arbete som gäller.

Så långt efter tjejmilen ringde det från Mitt val och de påstod att jag vunnit något. Första pris till och med. En resa. Först trodde jag förstås att någon försökte lura mig. Det var en helt overklig känsla. Jag - den eviga förloraren hade vunnit första pris. En resa dessutom, jag som under min sjukdom önskade att jag hade haft råd att resa någonstans med mina barn och man men som efter 5 års studier inte hade en chans att få ihop för en resa för 5 personer. Helt plötsligt var det som om någon högre makt hade hört min önskan.

Först och främst bjöd jag ju med Helena såklart. Det var ändå hon och jag som sprungit milen och det var hon som fanns/finns vid min sida när det gäller hälsomålen. Hon tyckte dock att jag skulle åka med maken. Det kändes bra att kunna erbjuda min älskade man en resa. Han har jobbat hårt under tiden jag legat utslagen. Även om det är tufft att vara dödligt sjuk så är det nog ännu värre för ens käraste.

Jag fick ju stöd från sjukvård, m.m. medan min man var tvungen att fortsätta sköta vardagen och livspusslet i vanlig ordning och dessutom försöka stötta mig och hålla ihop själv. Min man är värd en resa. Vi är värda en resa. Vi kom också på ganska snabbt att även våra barn var värda det.

Så i slutet av mars bär det iväg. Det ska bli underbart. Spring time travel åker vi med och det är en resa full av träning och hälsa. Återhämtning och kärlek.

Jag kan fortfarande knappt fatta att jag vann - förutom att jag faktiskt vann tillbaka mitt liv och min värdighet när jag sprang tjejmilen så var det någon som tyckte att det var så bra att jag vann en resa. Dessutom möjligheten att dela med mig här. Vinden har vänt, som Petter säger.