Näääääääääää..va deppigt. Nu har jag avstått att springa i två dagar p g a vädret. Jag vet att det är svagt men jag pallar inte. Jag blir sur, arg och personligt kränkt av vädret. En tvättäkta, hardcore löpare skulle skita i vädret och springa ut ändå. Men inte jag...jag pallar inte ens att ta mig till Friskis.

Det snöar ju snöbollar. Jag tänker att allt vore enklare om man vore syditalienare.

Ska trösta och peppa mig idag genom att anmäla mig till alla lopp jag planerar springa.

Halv ett vaknade vi idag. 3.30 var vi hemma. Och de två senaste nätterna har jag knappt sovit alls. Tror jag har drabbats av något slags runners high. Feel good - hög.

Nu återstår upppackning och tvättning. Buhuu. Och tillbaka till verkligheten i stormsteg med 5 minus på Arlanda. 

Jag har ju inte bloggat min resa. Detta pga av brist på nätverk och för att min lediga tid är helig för mig. Därför kommer jag göra tillbaka -inlägg nu. Dag för dag och kanske med lite sköna bilder. 

Det var en fantastisk resa och jag är 2000 % peppad. 

Jo, även om man inte kan tro det här så tränar jag faktiskt vidare. Just nu är det galet mycket att göra på jobbet så kvällarna är det slut i rutan och inget bloggande.

Hatar inte ni sommartid? En hel timme försvinner. Man ska upp en timme tidigare och gå och lägga sig en timme tidigare. USCH. Sommartid är för präktiga, duktiga..för A-personligheter. Sådana som trillar köttbullar och lägger in sill och arbetar heltid och skjutsar 12 barn fram och tillbaka till aktiviteter och dessutom har ordning på sina räkningar.

Studier visar på att hjärtattackerna ökar vid denna tidsomställning. Själv tar det veckor innan jag blir normal. Upp klockan 5? mitt i natten..det spelar ingen roll hur tidigt man går och lägger sig - det är inte bra.

Jag hade planerat den här dagen - för att den skulle vara så smärtfri som vanligt. Jag ställde klockan och satte igång med saker direkt när jag vaknade för att inte känna att timmen försvann. Det gjorde den ändå. Hela dagen känns knäpp.

Tillbaka till träning. I veckan har jag kört tre pass. Två ute och ett inne. Det är alldeles för lite. Mitt mål är att ligga på en träningskvot på 5 - 6 pass i veckan. Ett par kortare och ett par riktiga genomkörare. Jag ska nog förlänga mitt friskiskort också. Det går ut imorgon och eftersom jag är en utelöpare så tänkte jag kanske skippa att köpa nytt. Samtidigt bör jag lägga tid på Yoga och bålpass samt på styrketräning. 

Nu är det bara ett par dagar kvar sen kör vi i Portugal. Då ska här tränas. Skön kick off inför våren. Har tre tävlingslopp framöver också. Det ska bli kul det här. 

Jag tycker rätt låt vann för att det är en förbannat bra spring-låt. 

Låt se nu - ett halv dagspass i söndags. Började med 7½ km löpning, sedan gymmade jag. Armar, mage, rumpa.

Sedan avslappning med lång dusch och bastu. Sedan ett yogapass och avslutningsvis 5 kilometer promenad hem.

Tisdags blev det 6 kilometer, lite gym innan kvällsmöte på jobbet.

Sedan blev barnet sjukt igen - scharlakansfeber. Vaknätter. Trötthet och slutligen genomförkyld. 

Jaha - avstå träning igen. 

Faan, va deppigt. 

Jag vet att det låter gnälligt men jag blir så frustrerad av det här eviga rundgången i sjukdom. Snälla sommar och vår - kom och befria oss från virushelvete och elände.

I onsdags blev det en 7 kilometer på bandet. När jag skulle duscha upptäckte jag att jag glömt min handduk. Varför glömmer jag alltid något? Är det en sjukdom?

Fick ringa maken som var snäll nog att komma förbi med handduk - vilket var tur eftersom jag svettas sjukliga mängder. Under väntan på handduken gick jag ut och körde lite hantlar samt mage och rumpa på läskiga maskiner. Det var jättekul och tillslut var jag tvungen att messa maken med följande meddelande

" Var är du? Jag tränar ihjäl mig?"

I går kväll fick minsta barnet kräksjukan. Eller matförgiftning som jag väljer att se det som. Jag är sjukligt paniskt rädd för kräksjukan. Vill inte, vill inte, vill inte. Hela natten har vi torkat spya och bajs och tvättat. Inte många timmars sömn. Försöker se det ifrån den ljusa sidan - det är tur att det kommer nu så hela familjen hinner igenom det innan Portugalresan. 

Fy fasiken vilken sjuk vinter det har varit. Min långdragna förkylning och så nu det här. Är bara ledsen för att inte kunna träna max. Jag blir tokig av att inte träna. 

Nu är mannen och handlar men efter det ska jag ut i vårsolen och springa. Jag ska springa långt. Bort från alla spyor och tråkigheter. Vända ansiktet mot solen och njuta av stunden. Var sak har sin tid - tid för njutning och tid för bajs.

Jaha...inget nytt under kjolen. Fortfarande snorig, fortfarande hostig och fortfarande hes. 

Ingefära och varmt vatten. Mycket sömn och mat. Hoppas att kunna yoga på söndag i alla fall. Om inte hostan är för eländig för jag vill ju inte störa mina medyogare.

Nu börjar Portugalresan närma sig. Känner mig en aning stressad. Måste göra nya pass och låna resväskor. 

Vi är ingen resvan familj - vi är en familj där mamma (alltså jag) studerat i fem år och varit sjuk i ett år därav ingen direkt resekonomi. Så jag nojjar - för att min resväska ska åka någon annanstans än mig. Min resväska med mina springskor. Förfärliga tanke. Därför har jag kommit fram till att skorna får åka som handbagage. 

Tiden går för snabbt ibland - jag är här medan tiden är där...jag vill ha lite stopp på nuet för att hinna med mig själv och mina tankar. 

På tisdag fyller jag 39 år. 3 och 9. Längtar till 40 - då är man på den nedre delen av åldersskalan igen, så att säga. 40 känns som det nya 20 för mig.

Det nya 20 fast utan i behov av bekräftelse och krogspring. Bara spring, spring.

Usch - det kliar och river i mig när jag inte kan träna. Snorig näsa, svidiga ögon och hostig hals och en håglöshet som bara kan härledas till virus. Tid tar det också - tålamod är inte min starka sida. Varje dag har jag sagt - jag kanske ska gå och träna ändå. Min man, som är något klokare än jag har hindrat mig. 

Men jag blir så rastlös, rent av olycklig. Träningsabstinens. Deppig, stirrar ut genom fönstret. Inser  att jag har alldeles för få hobbies. Träna och jobba. Varje kväll har jag tänkt att jag kommer vakna och känna mig bättre  men tvärtom - varje morgon har något nytt förkylningssymptom tillkommit - i dag hosta och heshet. 

Tänker tillbaka på alla månader - då jag var tvungen att prövas till det yttersta. Insjukna, kliva av livet, ligga i sängen och önska mig någon annanstans. Önska mig tillbaka till det vanliga, vardagliga. 

Därför är det konstigt att jag inte står ut med en vanligt elakt vintervirus ett par dagar. Eller kanske är det just därför jag inte står ut. Vill själv bestämma över min kropp. Inte foga mig till baskilusker. 

En grape, två apelsiner och en stor bit ingefära pressade jag idag. Jag slår tillbaka. Kanske i morgon mår jag bättre. Tills dess sitter jag här och stirrar in i väggen och längtar till mitt löpband.

Lång dag - kurs i motiverande samtal. 

För att motivera till förändring. Funderar varför man alltid ska ändra sig? Varför  är vi inte nöjda? Varför är inte andra nöjda med oss?

Redan från koltålder ska vi utvärderas och få förslag till områden att förbättra. Skolans utvecklingssamtal blir till arbetets medarbetarsamtal och på fritiden går vi till KBT - terapeuter eller livscoacher eller viktväktarna eller GI -gurus eller läser självhjälpsböcker.

Hela samhällsekonomin känns som den är uppbyggd på vår vilja att ändra och bättra oss. Vi har nog helt enkelt för mycket tid för att tänka på våra egon. Vi borde jobba mer på att vara nöjda här och nu eller bara vara här och nu - mer mindfulness. 

Har en aning förkylning som lurar någonstans. Körde två apelsiner, två grape, massa ingefära och gurkmeja till en drink för att boosta igång immunförsvaret.

Jag vill inte bli sjuk för jag vill träna. 

Nu blir det sova snart för att låta kroppen vila och återhämta sig.

God natt

Vilken vecka. Maken sjuk och plötsligt inser jag hur mycket vi delar på alla måsten - plötsligt kvarstår en hel massa logistik att hantera. Hämtning, lämning, tandläkarbesök, matplanering, matlagning, matinköp, läxläsning, körschema till aktiviteter. 

Som tur är har vi numera en farfar som är pensionär och inte för att han inte har annat att göra men han har varit snäll och hjälp mig i planeringen. 

Jag har inget körkort - ja, jag vet. Varenda vuxen människa med värdighet borde ha ett körkort. Men det har jag inte. Jag har liksom ingen motivation att ta den där förbannade lappen. Teoridelen är jag övertygad om att jag klarar av men min självkänsla när det kommer till att faktiskt ratta en bil är låg, oerhört låg. Så jag har fortsatt skylla på att jag är hemskt miljövänlig och mycket hälsosam genom att ta mig fram med mina ben och med kollektivtrafik.

Jag har i alla fall pressat in lite träning i mitt späckade vardagsschema. Jag var tvungen för att överleva. I söndags blev det först löpning och sedan Yoga. Helena hade sträckt ryggen men beslutade sig för att springa ändå - det visade sig bli bättre av löpning och Yoga. Ryggont och annan värk blir ofta det. 

Till Yogan kom även Anethe. Tre gamla kompisar som Yogar ihop. Kan inte tänka mig bättre sätt att umgås på. 

I tisdags (igår) var jag tvungen att gå och springa på lunchen. Tvungen var jag för att jag kände att jag var tvungen att lätta på trycket. För mig är löpningen en av de få aktiviteterna som jag helt slappnar av min hjärna helt. 5 km blev det - hann inte mer. Men efter det kände jag mig som en ny, mer fridfull människa trots avsaknaden av körkort.