En uterunda i veckan har det blivit för mig och Helena. Sedan tog tiden slut. Jag vet - en dålig ursäkt men faktiskt har mitt arbete och den där förbannade sommartiden slukat min energi. 

Nu är det semester och Portugal. Tack Mitt Val. Tar med mig mina vitaminer och hoppas bli som en vitamin själv.

Nu ska här springas och läggas upp schema inför säsongen och kickas i gång. 

Inget packat ännu. Viktigaste är träningskläder. Men kallare än jag trodde i Algarve. Packar löparmössan. 

Nu börjar snart Lets Dance och fredagsmys. Go kväll

6 kilometer på bandet och inte så mycket gym blev det i torsdags. Maken tycker att jag är odräglig och vill ha iväg mig att träna. I går la jag mig istället i sängen och sov middag en timme. Skandal. Men ack så välbehövligt. Det är en intensiv tid just nu. Arbetet och livspusslet, ja ni vet. Då behöver man träningen som mest men i bland behöver man också bara få lägga sig ner och inte göra något. Mindfullness. 

Nu har vi fått hem biljetter och mer info inför Portugal. Huuuu..va pepp jag är. Dagarna går att fylla med träning och en massa ta hand om sig. Exempel:

07:00 Yoga

07:30 Morgonjogg

08:15 Styrka, rörlighet

11:30 Funktionell styrka på planka

11:30 Afro

15:00 Box

15:00 Cirkelgym

15:00 Core på planka

16;30 Löparskola

20:30 Föreläsning

Ja, ni ser. Största problemet är att försöka klona sig så man kan vara med på allt. Det blir lätt morgonyoga, följt av jogg för mig hela veckan. Sedan är det bara att välja av gobitarna. Möjligtvis måste jag avsätta lite tid till familjen - vi får se. Tyvärr är inte alla överens om vad som är en avkopplande semester i min familj. Men jag har en vecka på mig att hjärntvätta dem med att det roligaste en familj kan göra tillsammans är att ta en löptur i bergen. Eller för den delen dansa afro ihop. 

Nu har jag ju vunnit denna resa. Annars skulle jag nog inte kunnat övertala resten av gänget att spendera en vecka i motion och hälsans tecken.Efter en vecka i Portugal tillsammans med andra frälsta kommer jag ha vunnit över dem också. Det är ju en mening med allt.

I onsdags blev det en 7 kilometer på bandet. När jag skulle duscha upptäckte jag att jag glömt min handduk. Varför glömmer jag alltid något? Är det en sjukdom?

Fick ringa maken som var snäll nog att komma förbi med handduk - vilket var tur eftersom jag svettas sjukliga mängder. Under väntan på handduken gick jag ut och körde lite hantlar samt mage och rumpa på läskiga maskiner. Det var jättekul och tillslut var jag tvungen att messa maken med följande meddelande

" Var är du? Jag tränar ihjäl mig?"

I går kväll fick minsta barnet kräksjukan. Eller matförgiftning som jag väljer att se det som. Jag är sjukligt paniskt rädd för kräksjukan. Vill inte, vill inte, vill inte. Hela natten har vi torkat spya och bajs och tvättat. Inte många timmars sömn. Försöker se det ifrån den ljusa sidan - det är tur att det kommer nu så hela familjen hinner igenom det innan Portugalresan. 

Fy fasiken vilken sjuk vinter det har varit. Min långdragna förkylning och så nu det här. Är bara ledsen för att inte kunna träna max. Jag blir tokig av att inte träna. 

Nu är mannen och handlar men efter det ska jag ut i vårsolen och springa. Jag ska springa långt. Bort från alla spyor och tråkigheter. Vända ansiktet mot solen och njuta av stunden. Var sak har sin tid - tid för njutning och tid för bajs.

Nyss åkte barnen till fjälls med farmor och farfar. Bara jag och maken kvar - olidligt  tomt och tyst. Vill bara lägga mig i en liten hög och dra täcket över huvudet. Ska sluta med mina nikotintuggummin också. Det gör det ännu tomare eftersom vi varit kompisar i mer än ett år. 

Två gånger har jag prövat att springa trots hosthelvetet som kvarstår. Jag kan inte vänta ut det för hosta kan man ju göra i flera månader. I går sprang jag ute - det var mycket kallt, blåste och blev väldigt blött om fötterna när jag försökte kryssa fram emellan is och pölar. Jag blir snabbare flåsig och kommer behöva jobba tillbaka mitt flås.

Just nu känns allt tungt och tråkigt och det är väl klassiskt efter en tids träningsuppehåll. Pepp mig.

I går hade jag kalas och min hosta blev ännu värre och näsan är fortfarande full av snor. Jisses, vilket långdraget skit man dragit på sig. Tålmodigt väntar jag ut det. Ingen träning och jag har gått ner 1 ½ kilo på min inaktivitet. 

Fick fina presenter - presenter till mig. Krämer, kläder och smink. Egentligen är presenter helt oviktigt - viktigaste är människorna. Att ses. Men om jag ska få presenter så vill jag gärna ha lite ego-saker, inte stekpannor och sånt. Utan sånt som jag inte unnar mig annars. 

Nästa år blir det 40 - ska börja spara nu och åka bort. För annars måste man fixa sin egen fest och det blir bara en massa arbete. En massa laga mat och jobb. 

Nu är maken sjuk :(. Han har fått färskpressad äppeljucie med en massa färsk ingefära i.

Snart ska han få kokt vatten.

Jag städar, plockar tvätt och planerar mat inför veckan. Klockan 16:00 blir det träning t.om 19:00. Löpning och sedan Yoga. 

Vilket fantastiskt sätt att avsluta veckan på.

Jag har dåliga ovanor. Jag äter godis innan sänggående, när jag ligger och läser.  Just nu Pigall, precis innan jag ska sova. Det är oerhört dåligt. Socker är inflammtionsframkallande och uppiggande. Jag måste sluta med det. Det ska jag göra den här veckan. Jag äter också sjuka mängder frukt. Det har jag gjort i över ett år. En stor fruktsallad med en massa olika frukter och vispad grädde på - varje kväll. Det har jag försökt att sluta med massa gånger. Men något kul måste man ju ha. Jag ska fortsätta med frukten, även om jag vet att det också är en hel massa socker. Det skiter jag i. Jag mår bra av det - det är gott. Som att äta en bit av himlen. Jag ska i alla fall försöka äta den senast 21:00. Det är inte nyttigt att äta nära sänggående. Kroppen behöver vila, inte jobba med mat. 

Så veckans mål:

Sluta helt med godis, winerbröd och andra sockerstinna saker

Inte äta efter klockan 21:00

Minska kaffe och dricka kokt vatten istället

Veckans träningsmål

3 löppass vill jag hinna med under denna vecka. (fram till fredag). Det får bli något lunchpass om jag ska hinna med.

Jag antar att det inte bara är jag som håller föregås av kölden.  Fryser in i märgen och det enda som får mig varm är faktiskt löpningen och en go bastu efter.

I går blev det 5 km -26 minuter. Var tvungen att få skjuts hem i kylan och anpassade mig. Snälla, snälla svärföräldrar hämtade mig.

Nu har jag börjat att ta lite motstånd när jag springer på bandet. 1 % i en del partier. Löpbandet liknar ju faktiskt väldigt lite ute-löpning. Helt platt och inget luftmotstånd. Det går för lätt, helt enkelt. Längtar ut till spåren faktiskt, till naturen och ensamheten. Att slippa trängas och stå i kö.

I slutet av mars åker jag till Portugal. En vecka - traning camp. Massa utespring. Det var så jag hamnade här.

När jag sprang tjejmilen för första gången i mitt liv skrev jag och Helena i en tävling på Mitt val. Tydligen kunde man vinna en resa till Portugal för två men eftersom jag aldrig vunnit något i hela mitt liv så var det inget jag la på minnet.

Och när jag skriver att jag aldrig vunnit något så menar jag det verkligen. Jag brukar säga till mina barn - att i den här familjen förlitar vi oss inte på tur, här är det hårt arbete som gäller.

Så långt efter tjejmilen ringde det från Mitt val och de påstod att jag vunnit något. Första pris till och med. En resa. Först trodde jag förstås att någon försökte lura mig. Det var en helt overklig känsla. Jag - den eviga förloraren hade vunnit första pris. En resa dessutom, jag som under min sjukdom önskade att jag hade haft råd att resa någonstans med mina barn och man men som efter 5 års studier inte hade en chans att få ihop för en resa för 5 personer. Helt plötsligt var det som om någon högre makt hade hört min önskan.

Först och främst bjöd jag ju med Helena såklart. Det var ändå hon och jag som sprungit milen och det var hon som fanns/finns vid min sida när det gäller hälsomålen. Hon tyckte dock att jag skulle åka med maken. Det kändes bra att kunna erbjuda min älskade man en resa. Han har jobbat hårt under tiden jag legat utslagen. Även om det är tufft att vara dödligt sjuk så är det nog ännu värre för ens käraste.

Jag fick ju stöd från sjukvård, m.m. medan min man var tvungen att fortsätta sköta vardagen och livspusslet i vanlig ordning och dessutom försöka stötta mig och hålla ihop själv. Min man är värd en resa. Vi är värda en resa. Vi kom också på ganska snabbt att även våra barn var värda det.

Så i slutet av mars bär det iväg. Det ska bli underbart. Spring time travel åker vi med och det är en resa full av träning och hälsa. Återhämtning och kärlek.

Jag kan fortfarande knappt fatta att jag vann - förutom att jag faktiskt vann tillbaka mitt liv och min värdighet när jag sprang tjejmilen så var det någon som tyckte att det var så bra att jag vann en resa. Dessutom möjligheten att dela med mig här. Vinden har vänt, som Petter säger.

Liten promenad - förundrad över det vackra, vita. Stockholm klär i snö.